Så snabbt livet kan förändras, min man fick en hjärtinfarkt när vi kom hem från Österlen för två veckor sedan. Han mår efter omständigheterna bra. Han är hemma nu efter att ha legat på sjukhus en tid. Nu får vi lära oss att leva med det. Mediciner resten av livet, och ändrad livsstil. Tur att han har en sån hälsomedveten fru och har fått hänga med på min nyttokost.  Men som läkaren sa: Tur i oturen att det hände. För nu står han på medicinering och regelbundna kontroller. Och det ska förhoppningsvis inte behöva hända igen.

Man blir lite mer ödmjuk inför livet, och tar varje dag som den kommer. Lever här och nu.

Vet inte om jag ska fortsätta att vara bloggare eller ej. Det tar mycket tid. Just nu umgås jag mest med min familj, läser böcker och bara är, här och nu.

Ha det gott alla vänner, kanske vi hörs kanske inte.

Kram

Jag brukar ju mest skriva om (mina) "Nillasdagar" men ibland så blir det ju lite boktips och ett och annat tänkvärt inlägg. I dag ska det handla om Stress 

Jag gjorde ett arbete om Stress/Utbrändhet när jag gick undersköterskeutbildningen. Ett intressant ämne. Vi är många som ligger i farosonen, vi vet hur vi ska undvika stressen, men vi kan av olika anledningar inte göra det. Vi vet hur man ska leva för att må bra, men det är svårt  att genomföra det. Ofta på grund av ekonomiska skäl, vi måste arbeta för att få bröd på bordet.

"Får man skylla sig själv om man blir utbränd eller är det samhällets och utvecklingens fel? Först och främst tror jag att det är samhället och utvecklingen.  Men till viss del får vi skylla oss själva. Men det är inte lätt att kliva av ekorrhjulet heller.

Kroppen reagerar på det sätt vi lever på. Vi stressar och rusar runt. Det är stressigt både på arbetsplatsen, skolan och i hemmet. Det är besparingar och omorganisationer. All teknik vi har i dag gör oss stressade. Det ska gå fort, fort. Mobiltelefoner som ringer jämt och ständigt. Det är ett ständigt pipande när telefonerna tar emor SMS-meddelande. Folk sitter till och med på offentliga toaletter och pratar i telefon. Man ska alltid vara anträffbar. Och även hemma måste man ha kontroll på vem som har sökt oss under dagen, genom att skynda oss fram till telefonen och kolla nummerpresentatören. Även mitt under pågående samtal så hör man att det tutar i telefonen, "ett ögonblick jag ska bara kolla vem som ringer". Och sen har man ett par samtal till att komma ihåg att ringa upp. Man är uppkopplad på nätet hela tiden. 
Det handlar naturligtvis om oss själva också, vi ska vara så duktiga, tar på oss för mycket jobb, svårt att säga nej och sätta gränser. Men om man inte är först och bäst kan man bli utbytt i dessa besparingstider.
Man tar sig inte tid att andas och pusta ut. Almanackan är fulltecknad. Det finns inte tid för spontana saker.

Det går en tid, men sen säger kroppen ifrån med tex. huvudvärk, besvär med värk i nacke, axlar och skuldror, ständiga infektioner, ständig trötthet, magkatarr, magsår. Listan kan göras hur lång som helst. Man mår psykiskt dåligt. Känner sig dum, ful och värdelös. Svårt med tankeverksamheten, man tappar tråden. Vanligt med depressioner, ångest och fobier. Svårt att somna trots en oändlig trötthet, vaknar tidigt och kan inte somna om.

Det sociala livet minskar stadigt och till slut upphör det helt. Man vill inte träffa andra människor eftersom man inte hänger med i tankeverksamheten. Man känner sig ful och vill inte visa sig ute. vilket resulterar i för lite motion och frisk luft. Det blir en ond cirkel som man inte orkar bryta själv.

Kvinnor är mer stressade än män, och har även mindre möjlighet att påverka sitt arbete än vad männen har. Och har också större ansvar i hemmet.

Att uppfostra barn och sköta ett hem är en viktig uppgift, - det har vi lärt oss av våra mödrar. Ändå kan det finnas en känsla av meningslöshet i det vi gör. Men så kände inte våra mormödrar (detta gäller oss medelålders kvinnor) som många kom från bondesamhället. En miljö med stor frihet och där man arbetade sida vid sida, man-hustru- och barn. Men våra mödrar som kom från landet till stan och bodde i små trånga lägenheter, säger - vad du gör skaffa dig en utbildning och ett jobb, så att du kan försörja dig och dina barn. Att bli självständig är budskapet vi får från våra mödrar. Men ändå ska vi vara duktiga och ta hand om barn, man och hem. Samtidigt som vi av ekonomiska själ och samhällets tryck helst ska jobba heltid. Detta är kvinnors dilemma i dag.

Nu ska de tilläggas att de flesta män är väldigt duktiga och tar sitt ansvar i hemmet.

Hur ska vi göra då?

Jag tror att vi får börja med oss själva. Ändra på vårt sätt att leva. Lära oss att säga Nej. Våga missa något, man behöver inte vara med överallt, samtidigt. Göra egna livsregler (som man kan ändra på efter behov) inte vara så styrd av samhället och förlegade regler. Det behöver inte putsas och fejas varje fredag, och det gör inget om gräsmattan blir lite för lång, den går att klippa en annan gång. Försöka att äta och leva sunt, röra på sig. Ta sig tid med vänner och familj, läsa böcker, stäng av datorn ibland. gå på bio eller gå ut och äta ibland. Ha roligt! Skratta! Der mår man bra av.

Men det är svårt, jag vet. Jag är ju där själv. Har den förbaskade utbrändheten flåsande i nacken hela tiden. Det är bara en tidsfråga innan den kommer ifatt mig. Men jag jobbar ständigt på att komma undan.

Men nu stänger jag i alla fall av för i kväll. Här ska tittas på Idol. Men fundera gärna på mina ord. Och bloggar gör vi när vi har tid och lust, vi behöver inte be någon om ursäkt för att vi inte har tid. Eller hur?

Ha det gott!

Nej Tack!





Både i går eftermiddag och nu i kväll har två tjejer i 10-årsåldern knackat på och frågat - Får vi gå ut med dina hundar. - Nej det får ni inte, svarade jag både i går och i kväll. Jag skulle aldrig våga släppa i väg mina juveler med två okända små flickor. Jag har sett dom i området, men vet inte var de bor eller om de kan handskas med hundar. Vad händer om de möter en stor lös hund? Vågar knappt tänka tanken. Plockar de upp hundbajs, knappast. Har sett hur barnen i området springer runt, runt med små hundar. Stackars djur. Det vore väl en annan sak om det var någon äldre som man känner, och vet att de kan handskas med hunden och klarar av att möta andra hundar.

Annars så går det framåt, sakta men säkert. Men jag blir nog hemma ett tag till. Var helt slut efter en liten runda i skogen med vovvarna. Kanske hade varit bra med hundvakt, men, nej tack!

Ha en trevlig kväll / Nilla

Ja nu börjas det igen. Trött är bara förnamnet.

Förra veckan var två av mina kollegor hemma och vi fick bara tag på en vikarie, som inte kunde jobba hela dagar. Så det blev inte så mycket med våra skogsutflykter. Vi kom visserligen iväg två gånger, men vi hade ingen vidare verksamhet i skogen. Och i slutet på veckan så blev jag också rejält förkyld. Men det var ju inte att tänka på att stanna hemma. Men i fredags när lunchen var överstökad och de små hade somnat, då tog jag mitt pick och pack och åkte hem. Och sen dess har det varit sängläge, eller rättare sagt soffläge. Men nu tror jag att det börjar vända. Jag är visserligen fortfarande snuvig och trött, och det bara susar i huvudet. Men det känns ändå som om det har vänt. Peppar, peppar :-)

Men det är typiskt att jag ska vara dålig just nu, mamma fyller år i dag. Det blev ett telefonsamtal i stället för besök. Kan ju inte smitta ner två gamla människor med dessa giftiga bacillusker. Och i slutet på veckan ska vi åka ner till Österlen, måtte jag vara frisk då.

Så är läget här, hoppas att ni andra har klarat er från höstförkylningarna.

på lite sommarbilder en sån här ruggig dag.


Härligt, eller hur? Snart åker vi ner till Österlen igen!!!!!!!!!!!


Tänkte berätta vad jag har gjort, jag har sagt upp mig!!!!!!!!!!!!!!

Jajamensan. Nu är det slut med att vara i skogen med frysande och gråtande barn. Nu tycker jag verkligen att det är bra med utomhusverksamhet. Men det ska vara med måtta. Och nu kan jag inte stå för den verksamhet som vi bedriver, och då måste jag sluta känner jag. Och det är fler av mina kollegor som slutar också.

Så nu kastar jag mig ut i det okända. Ska börja i en vikariepool i slutet av höstterminen. Och det är ju väldigt osäkert, det finns ju inga garantier för att jag har jobb, och utan jobb ingen lön, lite läskigt. Men med tanke på att det är så svårt att få personal till förskoleverksamhet så tror jag att det kommer att ordna sig. Och det är ett bra tillfälle att prova på olika arbetsplatser, och se var jag skulle kunna tänka mig att jobba. Och kanske så småningom få en tjänst eller ett längre vikariat. Har också sökt lite vikariat som undersköterska, mitt andra "kall" :-)

Ja nu vet ni det. Och nu ska jag krypa ner under en filt och läsa M-magasin, och värma upp mig. Har ju varit ute i skogen med en massa småttingar, då var det visserligen uppehållsväder. Men när jag kom hem och gick ut med Joy så öppnade himlen sig igen. Och trots regnjacka så blev jag blöt inpå bara kroppen. Burr!!!!!!!!

Sen börjar det ju igen. IDOL, HOUSE och förstås min nya favvoserie Sjukhuset!!!

Trevlig kväll!

Vet inte var jag ska börja, eller om jag ska börja???

Ska jag berätta om min sommar, eller är det passerat med sommar och semester?

Ska jag berätta hur det är på jobbet och vad jag har beslutat mig för?

Ska jag berätta att två av våra fyrbenta familjemedlemmar fick somna in under semestern?

Eller ska jag berätta att jag var på hundutställning i går?


Jag tror att jag börjar med hundutställningen:

Tidigt i går morse gav vi oss iväg till Högbo bruk i Gästrikland. En solig men kylig morgon, endast 5 grader varmt (kallt). Vi träffade både två och fyrbenta vänner, en härlig dag. Och Greta blev 1:a i ökl och 3:a med Ck i ökkl.



Här är hennes kritik: Utmärkt typ. Bra huvud o uttryck, bra hals. Bra kropp o benstomme. Välvinklad fram o bak. Bra markerat kors. Fin svans. Utm pälsstruktur. Rör sig med bra steg. Välpresenterad

Jätteroligt, vi är otroligt glada och stolta över henne. Och tacksamma över att vi har en sån fin och trevlig hund.
Tack Monica.

Så till det sorgliga som hände i somras:

Till Minne

Vår katt Chaplin som var 13 år gammal hade en tid varit "knackig". Han har alltid haft problem med knälederna, och gått lite stötigt. Men under våren så hade han från att ha varit en stor och imponerande katt blivit bara skinn och ben.Han kunde inte hoppa upp till matskålen längre, vi fick lyfta upp honom. (på grund av hungriga hundar kunde inte matskålen stå på golvet). Han började göra ifrån sig inomhus, lite var stans.
Så vi hade börjat förbereda oss på att han skulle få somna in. Och beslöt att det skulle ske under senare delen av semestern. Vi ville att han skulle få en sista sommar på Österlen. Han gick mest ut och in, in och ut hela tiden.Eller så låg han och sov i en stol i trädgården.Så min syster tog kontakt med sin veterinär som lovade att hon skulle hjälpa oss.

Men sen blev Maja vår äldsta Havanais akut sjuk. Och det gick så fort. Hon har under flera år haft Epilepsi som vi medicinerade henne för. Men de senaste åren har hon fått fler och större anfall. Men hon hade varit riktigt pigg och glad hela våren så det  var lite oväntat. Det började på tisdagen under näst sista semesterveckan då  hade hon  6 anfall, på onsdagen hade hon 4 anfall. Då bestämde vi med veterinären att hon skulle komma på torsdagen. På torsdag morgon kl 04.00 hade hon sitt sista anfall. Sen låg hon bara och sov ute i trädgården hela dagen. Jag gick fram till henne flera gånger för att se om hon andades.

Det var en mycket jobbig förmiddag. Men så kom då veterinären, lugn och trygg. Och våra kära gamla vänner fick somna in på en stjärnbeströdd fleecefilt på trädgårdsbordet, i skuggan av ett fläderträd. Med hela familjen och de andra djuren runt omkring. Det var ett lugnt, vackert och värdigt avslut för våra kära gamla vänner. Men ack så jobbigt och så tomt det blev.


MAJA 2000-01-01 - 2007-08-02

CHAPLIN 1994-11-25 - 2007-08-02


Här vilar Maja och Chaplin.  Melvin tar farväl av sina vänner.


Här under fläderträdet fick de somna in.