Fick min man i dag. Som tack för att han brydde sig, och agerade i går morse.

I dag var vi till pappa, kändes viktigare än någonsin. Nu åker jag ju visserligen dit minst en gång varje vecka. Men där emellan...vet man ju inte vad som händer. Dsk på förmiddagen och hemtjänsten på eftermiddagen. Men där emellan kan ju vad som helst hända. Hemska tanke....

Sen åkte vi in till mamma och tände ljus, jag köpte en röd ros och lade på graven också. Det blir så vackert mot den vita snön.

Och när vi kom hem så var den avlidne mannens systrar och svågrar här utanför. De städade undan det värsta. Sonen hade varit här i morse och hämtat tidningen och blivit chockad, vilket jag förstår. Vet inte om han inte hade blivit informerad av polisen hur det såg ut på trappan. Stackars människa.

Systrarna kom fram till oss när vi kom hem och gav min man en bukett tulpaner och tackade för att han brydde sig om. Och så hade de en hel del frågor...så klart.

I går kväll så hade några grannar ställt ut lyktor utanför hans grind, så fint. Nu har vi tänt ett ljus och lagt dit en ros. Några barn har tänt ljus och ställt en liten tomte och en ängel i snön. Han var alltid så rar mot alla barn. Ja mot alla som han mötte, alltid ett vänligt ord.

Nu vet vi ju att han var väldigt sjuk, men att behöva dö så dramatiskt och alldeles själv. Det är så tragiskt och sorgligt.

Jag avslutar precis som i går

Carpe Diem