Sa Oliver i bilen på väg hem efter öronoperationen.

I dag har jag varit sällskapsdam, undersköterska, mormor, mamma, stöd, mm, till Oliver och hans mamma. Vi startade strax efter klockan 10 i förmiddags. En hungrig liten Oliver satt i baksätet och berättade att han skulle prova att andas med munnen i narkosmasken i stället för med näsan, det luktar illa tycker han. Annars var han vid gott mod, inte ett dugg nervös. Har varit med förr, öronbarn med ett antal operationer bakom sig. Nu har han fått en ny trummhinna i höger öra.


Nu har Malena och jag kommit in på uppvaket. Han sover fortfarande lugnt och fint.

Trött, är bara förnamnet.

Det blev lite dropp också, han började må lite illa. Men det var inte till belåtenhet att ha en slang in i armen, så det blev inte så många droppar "sockervatten". Han är väldigt luktkänslig, och så fort han var något vaken så fick vi gå upp och sätta oss i väntrummet. Det luktade nämligen doktor i uppvakningssalen :0)

Så småningom fick vi åka hem. Det blev en jobbig resa, jag satt i baksätet med Oliver. Han fick Alvedon innan vi åkte, men det gjorde ingen större nytta. Han hade jätteont, och sen får han alltid stickningar och klåda i fötterna efter narkosen. Och det är jättejobbigt för honom. Så han ålade runt som en mask och det var ömsom ont i örat, och ömsom stick i fötterna. Det gör ont i ett mormor/mamma-hjärta när han ropar "Hjälp mig", ta bort det onda.

Om jag bara hade kunnat Oliver, så hade jag tagit både det onda och det stickiga.


Undersköterska som jag är så pumpade vi på med lite extra Alvedon när vi kom hem, och se det gjorde susen så småningom. Äntligen har han fått ro och sussar gott. Barn ska inte ha så ont. Mamma Malena skulle fylla på med alvedon med 3-4 timmars mellanrum under kvällen. Hoppas att det går bra för dom, jag har inte hört något i alla fall.


Till sist en bild på sötfisen Milton, som jag hämtade på förskolan. Han blev lite snopen att det var mormor och inte mamma som kom. Han vill ha kontroll och veta i förväg vem som kommer. Och det med all rätt, tycker jag. Men jag förklarade hur det var, att Oliver mådde dåligt och ville ha mamma hemma och sen var det inte mer med det. Han tog på sig jackan och hämtade cykeln, och sen var det bara att springa efter.

Bilderna är tagna med mobilen, därav den lite sämre kvaliten.

***************************************************
Fotobloggen
(Mer foton och fotoutmaningar som jag är med i)
****************************************************
Prinsessangreta
("Greta" en Bichon Havanais)
****************************************************

Jag känner oxså igen mig här.. Jag slutade räkna efter en tid alla gånger min son opererades i öronen.. öronbarn som han var.. Lika jobbigt var gång och de allra flesta gångerna var jag ensam. Så var vi inne med min sons dotter oxså några gånger för öronen.. inget roligt alls, men det där växer bort efter hand. Min son var 17 år när han för sista gången hade problems med sina öron och då var det ett kvarglömt rör som gjorde hela skillnaden.

Goa ungar du har Nilla..

Kram på dig så här snart natti:-)

Stackars er vad jobbigt. Har med haft två öronbarn men inte så illa så operation fast det var tal om det flera gånger. Barnbarnen har faktiskt klarat sig. Inte kul när barnen är dåliga o man vill ju gärna ta över deras onda. Mitt mellan barn gjorde en stor operation som 4 åring, jag gick ner 5 kg på den vecken vi låg inne.. Men som tur var har han mått bra sen.

Hallå syrran!!!

Du får hälsa Oliver att han ska krya på sig. Vilken tur han har som har fått en alldeles ny trumhinna.

Göte tackar för ditt arbete med att finna Busans förfader. Han kommer gladeligen att utnyttja den informationen i kvällens bloggande. Vi hörs senare.

Kram Anna

Ja fy för barn som har ont, man känner sig aldrig så hjälplös som då! Jag var öronbarn som liten, på den tiden punkterade man vid öroninflammation, så mina trumhinnor är fulla med ärrvävnad., Tack o lov har jag hörseln kvar, i alla fall när jag vill, hihi

Hoppas nu att det går bra och inga komplikationer tillstöter

Kramen

Tänk om man bara kunde byta med dom små liven,så mycket enklare!

Men det är väl detta som kallas en del av livet???

Hoppas att det reder sig bra för er alla...Klart det gör!



Kram från mig

va duktig han har varit din som skickar en styrkekram till han!

å tänk om man kunde byta med dem så de slapp lida,

kram

Men stackars liten va tufft!

va skönt för din dotter att ha dig vid sin sida...ha det gott i helgen kram på dig